Synålssyndromet

Piraten sa eller skrev en gång: ”Man kan inte skriva om en synål utan att nån enögd jävel tar illa vid sig.” (Ungefär. Kan inte citatet ordagrant.)

Stackars Piraten skulle nog inte ha överlevt idag. Numera kan man inte skriva om en synål utan att nån jävel som råkar känna en enögd person blir kränkt å dennes vägnar.

Jag dristade mig att på Facebook skoja om Kvällspostens förstasida. I krigsrubrikstil kunde man där läsa: ”Kikki berättar om sin största skräck”. Och så gjorde jag mig lustig över vad i all världen det kunde tänkas vara, som inte redan avhandlats på längden och tvären i spaltkilometer efter spaltkilometer. 

Finns det verkligen någonting kvar som Kikki Danielsson inte pratat ut om?

Så kom jag då att tänka på att många upptäckt en porträttlikhet mellan henne och norska Höyres ledare Erna Solberg. Kunde det möjligen vara det som Kikki var rädd för? Att bli förväxlad med en politiker?

Detta resulterade i en lång så kallad tråd, som jag inte riktigt begriper mig på.

Jag anser inte att jag har skojat om hennes utseende. Inte heller om något enda av alla de personliga problem som hon gång på gång ältat i pressen. 

Inget av detta intresserar mig.

Det som intresserar mig, eller snarare gör mig förundrad, är hur det överhuvudtaget är möjligt att sälja skiten. Är vi så förbannat korkade som nation eller folk? Eller är det meningen att vi med Kvällspostens hjälp ska bli precis så förbannat korkade?

Jag kan förstå dom som tycker att tidningarna inte bara ska skriva om krig, svält, naturkatastrofer och annat elände. ”Man måste ju få läsa om nåt trevligt åsse.”

Jovisst, men på vilket sätt är detta trevligt? Vad tillför det?

Med lite god vilja kan man naturligtvis försöka se det positivt:

”Jaså, jaha, Kikkis största skräck är dagens tyngsta nyhet. Då har det alltså inte hänt något allvarligt i världen.”

Fast det kan man ju heller inte riktigt ge sig fan på.