Kulturen och sanningen

Kulturnyheternai svt har fem minuter på sig att berätta om kultur. Fem (5) minuter!

Igår, 21/8, inledde man med att använda drygt två av dessa minuter till ett inslag om anonyma ”Anna”, som enligt egen uppgift sålt sex till Sven-Otto Littorin. Påhejad av sanningssägaren Aftonbladet är hon upprörd över att Littorin får sitta och förneka detta i TV-programmet ”Min sanning” 20/8.

Jag är så förbannad så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Följande frågor är därför inte nödvändigtvis ordnade efter prioritet:

På vilket sätt är detta kultur?

Vad gör en tisdag till ”bästa sändningstid”?

Borde programmet hetat ””Annas” sanning”?

Varför är Littorin en skurk om Palme är en ängel?

Varför drunknar inte Radionämnden i anmälningar?

På vilket sätt ”domineras media av borgerliga vinklingar”?

Hur hann ”Anna” skriva en så lång artikel redan samma kväll?

Om nu ”Anna” var så angelägen om att få tala med svt, varför gjorde hon inte det?

Om hon inte kunde fixa det själv, kunde väl Aftonbladet hjälpt henne?

Varför lever public service i symbios med kvällspressen?

Varför finns det kvällstidningar?